the dry bar

Det var nog så att jag hela tiden satt och väntade på undergång, På att något riktigt jobbigt skulle hända så att man hamnar allra längst ner på botten och inte hade något annat val än att faktiskt ta sig upp. Men det hände aldrig och jag låg alltid på mittenlinjen mellan lycka och sorg.
Jag tror att man mår som allra dåligast när man inte vet hur man mår, När man inte kan sätta fingret på känslan man har och när man inte vet vad man ska göra åt de. Om jag inte vet vad som är felet, Hur ska jag då fixa de?