the dry bar

Man känner sig övermäktig, som om inget kan förstöra en. Herren på tepparn, bäst i världen, världens jävlaste bästaste. 
Sen vänder det och man känner sig liten , så himla skör, bara helt borta. 

 

Man har alltid svaren för andra, men så fort det kommer till sitt eget hjärta så sätter någon en pinne i kugghjulen. Själen säger stopp och hjärnan vill inte veta av mera och om man frågar någon så vill man ändå inte lyssna. 

Det är nog ganska svårt att dribbla mellan toppen och botten och sedan kunna hålla en stabil grund en längre tid. Men nä ja vet inte, det kanske inte ens går? Allt är så svart och vitt för mig. Antingen så vill man eller så vill man inte och har man ett problem så löser man det på bästa möjliga sätt. Men jag tänker aldrig på konsekvenserna för mig själv, På hur mina val kommer att påverka mig. 

Jag är antingen på toppen eller botten, Jag har alla svar för alla andra men vet ingenting om mig själv. Jag känner inte till gråsoner och livet som medel är fan okänt för mig. 

Dricka den rökigaste whiskyn ur en glaskaraff, Gråta över känslan att se två personer på mcdonalds som är tok kär, Sno vägkoner och herrgårman skyltar och skapa ett altare på byrån av gamla stearinljus och familjefoton. 

Jag vet inte hur ni definerar livet, men jag är säker på att det är dom små sakerna som gör det stora och jag är också säker på att det alltid löser sig även fast det kanske inte sker på rätt sätt. 
Jag tror att jag i grund och botten är lite av en livsnjutare, även fast det inte alltid verkar så men jag upptäcker mer och mer att jag verkligen uppskattar en vanlig promenad, en sen middag på stan eller en icaöl en torsdagskväll.

Det behöver inte alltid vara stort och pompöst för att det ska bli bra, Det kan lika gärna vara pensioners kväll med en eller annan highlight. Bjuda hem vänner eller familj på middag bara för att. Jag är lite trött på att det alltid måste finnas en anledning till att skapa en bra atmosfär eller puffa upp sig lite. Jag kan lika gärna klä upp mig för att åka och handla som att gå ut på krogen. 

 

♦♦♦

Jag gillar inte dom här mellan perioderna. Dagarna mellan skola och lov, mellan sommar och vinter, mellan vänskap och bekantskap. 
Jag gillar inte när människor säger "allt tar sin tid, vänta och se" . Jag har inte tålamod för de, Om det kan hända idag, varför ska det hända imorgon?? Varför måste man dryga ut med allt och inte pusha på saker.

Det verkar som om man blir pikad av samhället såfort man gör saker lite för tidigt, Säger att man hatar någon man känt i 5 minuter, tar på sig dom nya skorna direkt i affären eller dricker upp all alkohol innan förfesten ens har börjat. 
Vad är felet med att var ivrig och att inte sitta runt och vänta på bättre tider.

Det var nog så att jag hela tiden satt och väntade på undergång, På att något riktigt jobbigt skulle hända så att man hamnar allra längst ner på botten och inte hade något annat val än att faktiskt ta sig upp. Men det hände aldrig och jag låg alltid på mittenlinjen mellan lycka och sorg.
Jag tror att man mår som allra dåligast när man inte vet hur man mår, När man inte kan sätta fingret på känslan man har och när man inte vet vad man ska göra åt de. Om jag inte vet vad som är felet, Hur ska jag då fixa de?

-Hur kan du vara så säker på att dehär är kärlek då? Hur kan du säkert veta att det du känner för mig är äkta galen kärlek? Sa jag med en darrig röst och gråt i halsen. 

- Jag vet de bara, jag känner de ända in i benmärgen. Jag vet att du är rätt och jag vet att du kommer göra mig allra bäst. Jag vill vara en bättre person när jag är med dig, Jag vill inte göra något utan dig vid min sida. Jag vet helt enkelt att det här är kärlek. Riktig kärlek. 

Han tog min hand samtidigt som han strök bort mina tårar som nu börjat komma. Jag kände värmen av honom även fast det var mitt i vintern och det var det ända jag behövde för att kunna släppa allt. Han ville vara min och det var känslan jag saknat och jag kunde inget annat än att ta emot och älska tillbaka.